- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

JUNE 11th 2014

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Feature in The Bund Pictorial, China, article written by Youlv Liu.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Restructional Clothing by Ninna Berger

This Stockholm-based designer gives new life to failed and discarded attire

“Why make user-friendly clothes? Because people don’t know how to look after a garment anymore—how to iron properly or fold pieces—which is why they throw stuff away before they need to,” says designer Ninna Berger, one of Stockholm’s most avant-garde designers. The Swedish founder of Restructional Clothing has been getting particularly excited about buying a bolt of 100% ecologically sound new fabric for the first time in years.

It’s a landmark for Berger because hers is a line which has, for the past six years, used exclusively thrifted fabrics from reclaimed garments as the starting point for a couture range based on the Restructional Clothing system. It’s a design methodology that utilizes her own set of mathematical and technical guidelines to drive the design and construction of each garment bearing her name.

“I’ve always had an interest in textiles and clothes wherein our relationships to the textile is typically bound by clothing. Fashion itself was something that came along later as my education progressed,” says Berger. And what an education: Pattern construction, mode and design theory, a year learning weaving techniques on old hand-looms, followed by a stint at Sweden’s prestigious Konstfack for a Masters in Fine Arts Textiles.

All scholastic facets can be traced through Restructional Clothing’s pieces, which hold the kinds of intricate nuances and detailing that entrance many of her peers and the Swedish fashion establishment itself—which is arguably hardest to please. “It could be said that I am maybe more interested in the problems of constructing something that is intended to fit on the body than the fashion part of it,” Berger notes.

“I sometimes say that I make clothing, not fashion—there is a difference. Different parameters within textiles, different boundaries within clothing and different structures within fashion,” she continues. Considering nothing in a Restructional Clothing garment is box-fresh, it’s safe to say that Berger is thinking and working beyond many designers. The use of second-hand fabrics, and the subsequent evolution of Berger’s methods, is a journey that began in 2003 when she wondered if it were possible to be in fashion yet have a greater consciousness of the world. “Remember, the world was very different in 2003. And in Sweden in 2007, when I started to really apply Restructional thinking, the notion of sustainability was non-existent. People can try to argue otherwise, but that’s how it was—and that’s not even very far back in time.”

Paradoxically, the restrictions one may associate with using exclusively second-hand fabrics for couture pieces are actually positive stimulants for Berger’s output. “I’m so much more comfortable working with recycled clothing over bolts of fabrics. What I do has been an exploration into whether it’s possible to stay true to my design vision while only using second-hand fabric. I’ve now got techniques which have been refined and honed since 2007.”

Berger makes everything by hand, sourcing materials and fabric through a set system and experience of what works—noting that denim, wovens and synthetics are her favored materials. While she shudders when touching on the cheap stretch fabric, Berger is glad that she can go some way to lessen the waste of synthetics in her work even if she cannot reclaim the cheaper material. She feels that there is a special tension in a reclaimed fabric that is not as present in a stock fabric. Plus the breakdown of the 3D to 2D and back to 3D is a process which allows her to really feel where a textile might be used best.

Where some might comment that most fashion operates on a purely aesthetic level, Restructional Clothing does not. There lies not only an application of pure handcraft, and the touches of an impeccable seamstress, but also a predetermined system of influence. In her most recent work, Berger explored the use of the square for garment construction, extracting textiles from even the smallest of opportunities. “Even a tiny child’s tank top can give me a square of textile, and from a larger garment I can harvest even more,” the designer says. Past collections have stemmed from the number three; exploring scale and reduction to the power of the number. Sometimes she works with a mix of different systems.

And, for the moment at least, everything is entirely in black. “I’m a systematic person. Everything has to be explored properly before I’m comfortable enough to move on. Black is timeless, I can play with a mix of shades, build subtle changes in pace. But essentially, I focus on construction and material first and foremost. To add color to the existing system would ruin it. There’s no room in the system right now. It’s full. Besides, I’m in this for life now—there’s plenty of time to explore.”

The result of this deeply theoretical approach to sustainable clothing construction is quite beautiful. The design is intelligent and there is a style unlike any typically Scandinavian approach that permeates the entire collection. There’s a level of emotion and honesty brought about by the touch of the human hand, and by the fact that each piece has lived a life before this one. These are moody, exclusive (perhaps even cantankerous) pieces that demand attention, and ultimately care from the new owner. Which is perhaps what Berger has always wanted with the Restructional Clothing approach; to break down a failed garment and rebuild its confidence, embrace its shortcomings and send it back out into the world with a renewed purpose.

Written by Richard Prime.


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

AUGUST 29TH 2013

Swedish design critic Dennis Dahlqvist talk about Restructional Clothing, 2 minutes in:

Kulturnyheterna SVT, 29th of August 2013


- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

MAY 3RD 2013

Ninna Berger – an unconventional textile artist who set out to be a “slow fashion” pioneer before it was even a well-known expression. Ninna’s projects are often ground breaking within art/fashion and handcraft, in which she has managed to build a bridge between with her label Restructional Clothing. Ninna

continuously tests new waters with her fashion/art projects, where she encourages us to look at textile from a different angle demonstrating playfulness and awareness exclusively working with 100% reused material, all fabrics coming out of second hand material. All handcrafted in Stockholm, Sweden.

We meet in her studio in Södermalm, Stockholm. Over tasty cinnamon buns and fresh brewed coffee, we have an inspiring conversation discussing everything from the fashion industry, awareness and consumption, to life in general, how to stay strong and tread your own path.

Tell us about your background?

I always had a fascination of clothing and textile. My actual plan was to be a “traditional” fashion designer. I started at a design school in Malmö, followed with studying fashion design at Tillskärarakademin in Stockholm. When looking back on those days, I was so hungry for knowledge; I wanted to know everything there was about print, design, and pattern construction. I eventually decided to start my BA at Konstfack in Stockholm. Although, all that preparation made me feel quite bored my first year so I decided to take a gap year studying business and marketing. Not anything to do with fashion, but very useful when starting my own label. Once I returned to my BA, everything fell into place.

Was it a special time in your life where you knew you wanted to work creatively within clothing and textile?

Actually, I have discussed this with my mum a fare bit and since we both can remember I have cut up clothing and re sowed it. I always had a curiosity in what happens when you cut apart a piece of clothing, match material and rework things. Textile in general has always fascinated me, can’t explain why. It wasn’t fashion that caught my enthusiasm even though I have always loved clothing. The process and the transformation of textile, the assemble starting with a thread building it to a definite piece, for me that is an art process.

Press has previously named you “A self-willed textile artist,“  with your own words how would you describe yourself?

I define myself as a textile artist and by calling myself that it hopefully creates curiosity. It automatically opens up dialogue, which feels extremely important to me that my work allows. I’d like to create a piece that gives (other than the physical impression) enough interest in people that generates a desire to find out more.

When you start a project – do you normally follow a creative process?

It depends, if  I get asked to be involved in a projects or if I start it on my own and if the starting point has to do with fashion or often with expression and textile. An example of one of my recent projects is the collaboration with Botkyrka women resource center; located in Norsborg, a suburb of Stockholm.  They are an organistaion where immigrant women, who are unemployed and often complete outsiders of society, can come and socialise while exchanging craftsmanship. The project started back in 2011 and was supported by the Swedish Arts Grants Committee. My idea was that through this project we could open up a channel for these women to integrate them in society and to find a method of how crafts can be a tool in recharging creative energy. The project was extremely rewarding and inspiring on so many levels. To communicate with these women on a deeper level, not through language as many of them did not speak Swedish very well, but through the creation process and in the joy of designing together.

Tell us more about your brand ‘Restructional Clothing,’ and your unique way of working with textile?

The idea was born during my MA year’s at Konstfack.  It was based on how you take advantage of as much fabric as possible from already made clothing. I decided to base Restructional Clothing on second hand fabrics as I saw how much material already exists and how much material becomes restricted in only one shape of clothing. I love the process of reshaping and solving problems that you always encounter working with a restricted piece of fabric, mostly by cutting everything a part and piecing its puzzle all back together. For me it was important working with second hand fabric also for moral reasons in regards to fashion and consumption that I like to remove myself out of. Although I still love making clothes, I just like to do so in an unconventional way.

Any current projects that you like to share with us?

I like to keep my focus on the fashion world the next coming year. My plan is to investigate how to work with out of season. All clothing in second fabric, all produced in my own studio, while working entirely on demand, no production beyond what clientele asks for. Everyone keeps saying that’s not possible but I’d like to think it is. It shall be an interesting year anyway.

Do you feel  Stockholm is a designer friendly city?

Yes, I really think so. There are so many skill full people living Stockholm. My friends and I have actually just recently discussed how ‘come there is so many ongoing projects here and why everyone is extremely talented and high achievers? We came to a conclusion that Stockholm is like a strict parent, who gives you compliments but never a proper embrace letting you know how good you really are. So the result is that you create this highly productive persona with a constant feeling that you need to improve. Stockholm can be quite frosty, but that is why we are driven in this city, you never get too comfortable.

In a fast moving fashion industry, what is important for you to communicate as a designer, artist and independent label?

I like to communicate that you can always do things differently, that you can create your own work, nothing wrong with being an anarchist from time to time, we don’t always have to follow the crowd. To be stubborn is important and to not give up as the easy way out is not always the right way out. Don’t run past the things you feel is important. Don’t stress about things that don’t matter, and try to do small every day things that you feel good about!

By Linnea Persson / Modecut.


Article published on May 3rd 2013.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Ninna Berger tar vara på tiden.
Första gången jag träffar Ninna Berger sitter hon uppflugen på en byggställning i det gamla stationshuset på Lilla Bantorget i Stockholm. Hennes långa mörka hår smälter ihop med de svarta tygstycken hon kämpar med att hänga från taket. Det är dagen före vernissage för Fasionplay#6, en utställning med unga experimentella konstnärer och designers som arbetar i gränslandet mellan konst och mode. Jag har hört talas om att Ninna har tillverkat metervara av gamla svarta polyesterbyxor och är nyfiken på hennes sätt att jobba med det återvunna materialet. Två och ett halvt år senare sitter vi på Kaffebar på St Paulsgatan och pratar om de återvunna polyesterbyxorna och Ninnas förhållande till textil, mode och tiden.

Projektet med polyesterbyxorna som hon kallade för The archaeology of Restructional Clothing var en förlängning på det arbete hon börjat med redan vid sin tid på Konstfack. Genom att gräva fram och återanvända så många parametrar som möjligt på ett avlagt plagg, bland annat mönsterkonstruktion och material, skapade hon en ny handarbetad restprodukt. I just det här fallet blev det metervara.

Hon kallar sin designmetodik för restruction. Begreppet innehåller betydelser från bland andra de engelska orden deconstruction, construction, reconstruction, recirculation och resurrection. Tillsammans bildar de bakgrund till den designmetodik som utgår från andrahandsmaterial och som kommit att bli hennes. Hon uttrycker i ett manifest på hemsidan för Restructional Clothing vilka tre parametrar som ingår i metodiken och som får sätta ramarna för den del av hennes arbete som ibland resulterar i kläder: Allt material är andrahandmaterial, hon jobbar bara i svart och alla plagg är hantverksmässigt gjorda i Stockholm.

Varför hon valt att arbeta med andrahandmaterial är uppenbart efter att ha pratat med Ninna en stund. Hon berättar att hon redan under sin utbildning på Konstfack gick igenom en period av klimatångest och ifågasättande över världens sociala orättvisor. Men med tiden har frågorna snarare blivit en drivkraft till att förändra de rådande normer och metoder som finns inom textil- och modefältet.

Det här med att bara jobba i svart är delvis ett estetiskt val. Ninna har alltid varit mer intresserad av form än färg men framförallt är anledningen att hon valt att jobba med svart att den svarta färgen är befriad från tid. Den bäst-för-stämpel som kan finnas på andra färger eller mönster går på så sätt att undvika.

Vi pratar en stund om tiden och Ninna säger att hon alltid har värderat tid över pengar. “Vi lever i en ekonomi som genererar stress och som inte ger utrymme eller beröm för att testa, prova och tänka!” Ninna har genom sin arbetsmetodik skapat detta utrymme. Hon har aldrig jobbat efter säsonger, beskriver sitt arbetssätt som långsam och förstår inte själv hur hon skulle hänga med i det uppskruvade tempo som kallas modebranschen. Inbyggt i tempot finns ett ifrågasättande av systemet. Hon vill frikoppla kläder från säsong och tid. Ninna gör plagg, inte mode. Trots det påpekar hon att vi lever i vår samtid och blir påverkade av allt runtomkring. Hon vill att man ska få tillbaks den där känslan man hade när man var liten, när man lekte med kläder. Det är det som mode går ut på. Om man har en relation till sina kläder och leker fram sin stil, då håller de också mycket längre.

Jag frågar hur hennes klädskapande har påverkat hennes egen klädkonsumtion: “Jättemycket. Jag köper aldrig kläder. Vid speciella tillfällen bär jag min egen design men mest blir det plagg som jag har fått till mina projekt, så min klädkonsumtion har löst sig ganska bra. Jag äger jättemycket kläder men inget är nyköpt. Eftersom allt är svart går jag helt efter material när jag väljer plagg. Som en blind känner jag mig fram i garderoben. Jag har kläder som jag använder jättemycket i en period. Sen åker de längst in i garderoben för att ett eller ett par år senare återupptäckas. Jag hittar nygamla favoriter och kombinerar dem annorlunda så att de får ett nytt och förlängt liv.”

Hon säger att hon älskar textil och att hon kan bli alldeles rusig av att arbeta med materialen. Till och med ett fulmaterial som polyester! Men mest av allt mjuknar hennes hjärta av den omsorg om kvalitet och sömnad som finns i äldre plagg. Kvaliteten på dagens kläder är inte som förr. Idag är vi inte skolade i kvalitet. Mycket av den kunskap som tidigare generationer besitter är idag bortglömd och vi är istället skolade i trend.

På min fråga om hon tycker om att bli instoppad i facket “hållbar designer” svara hon att det inte är något hon tänker på. “Jag förstår ju att jag hamnar i de här sammanhangen på grund av mitt arbetssätt men det är inget jag söker mig aktivt till. Jag försöker inte passa in. Alla tankar om hållbarhet är inbakade i min designmetodik och så självklara för mig att jag inte ens tänker på det.”

Trots att hon hållit på med textil och kläder i över sju år så är hon i år en av 12 nominerade till Moderådets pris Årets Rookie. Ninna beskriver det som en utmaning att ta det som är hennes konstnärliga praktik och göra det bärbart. Hon tycker att det är spännande att möta modepubliken och en för henne ny värld. Kan hon påverka den? Finns det en öppenhet i branschen för någon som inte följer den struktur som är given? Alla hon pratat med är extremt pessimistiska men hon är trots det nyfiken på om det finns utrymme för hennes sätt att jobba. Hon tror att det finns en kund som är medveten och som kan uppskatta hennes plagg.

Jag frågar henne om hon ser några risker med att närma sig en bransch som hon för länge sedan moraliskt dömt ut. “Jag har ingen anledning att ändra på det sätt jag jobbar. Att vara en del av det traditionella modesystemet har aldrig intresserat mig. Det handlar om att hela tiden försöka lära sig själv nya saker och på så sätt få nya infallsvinklar. Jag tror snarare att jag kan vara en ögonöppnare för att det finns andra sätt att se på och använda sig av mode än det modepubliken är van vid”.

På Rookiesvisningen får jag återse de meter tyg som jag för flera år sedan imponerades av för första gången. Den här gången har de blivit till plagg, unika i sitt utförande och lika magiska som idén bakom. De svartklädda modellerna släntrar fram på catwalken bekvämt iförda begagnade sneakers och jag tänker att det är så här mode ska kännas. Jag hör Ninnas röst eka i huvudet: “Varför ska jag tvinga mina modeller att stappla fram i högklackat när jag aldrig skulle göra det själv?” Ninna skapar mode åt den värld hon vill leva i. I den världen vill jag också va.

Av Jennie Johansson för Medveten Konsumtion.


Artikeln publiserades den 2:a Februari 2013.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -


Ninna Berger kommer att visa på Stockholms modevecka i januari och är knappast någon rookie, utan en egensinnig textilkonstnär i skärningspunkten mellan mode, konst och hantverk. Sedan 2007 då hon gick ut Konstfack har hon arbetat med begreppet restruction, där hon använder modets slaggprodukter för att skapa nytt. Genom att hitta sina egna arbetssätt kan hon navigera i och utanför systemet och positionerar sig längst ner i modets näringskedja.

– Jag är liemannen som tar hand om det döda modet… Allt material som jag använder hade slängts annars. Och så bygger jag en designprocess på det.

Berätta om restruction?

– Det kom ur mitt magisterarbete på Konstfack, då jag ville hitta en vetenskaplig term att förhålla mig till. Dekonstruktion var hett då, men jag ville hitta en ny väg ur det klaustrofobiska begreppet. Jag lekte med ord som resurrection och recirculation och kom fram till ordet restruction.

Hur jobbar du med det idag?

– På senare tid har jag arbetat med mönsterkonstruktion, vilket i sin tur blir en systemkritik. Modet ska hela tiden förnyas, men bygger samtidigt på kopiering. Mönsterkonstruktion är kul i lek med det tredimensionella, om man sprättar isär ett plagg får man mönstret som man kan kopiera. Det är så alla designers jobbar, från Margiela till H&M och jag.

Ordet restruction får mig att tänka på ”destruction”, förstörelse?

– Det stämmer, plaggen jag tar hand om är 100 procent döda. Det finns inget modemässigt värde kvar. Kläderna hade antingen eldats upp eller blivit till sopor som skeppas och säljs. Det jag använder av slagget, som jag kallar det, är materialet, alltså tyget, som jag kan utvinna.

Ja, vad händer med alla kläder som aldrig blir sålda egentligen?

– En viss del säljs vidare i andra hand. Men ju längre ner på stegen desto sämre kvalitet. Det används till stoppning och resten eldas upp eller slängs på sopptippen. Men däremellan finns en massa industrier och ekonomiska nätverk som går in.

Att bara arbeta med gamla material skapar mycket begränsningar?

– Jo, men jag är en problemlösare. När jag gick på Konstfack tänkte jag mycket på hur mode fungerar och vad det innebär. Till slut kom jag fram till att jag inte kunde jobba med det, eftersom det var för mycket som jag inte stod ut med.

Som vadå?

– Kroppsidealen, produktionsleden, takten och inställningen till att konsumera. Samtidigt är jag intresserad av den sociala och psykologiska aspekten av kläder. Så jag behövde uppfinna ett sätt som gjorde att jag ville jobba med det. Jag har bara de här tio byxorna att jobba med, till exempel. Vad blir det av det? Sedan stöter jag på problem på vägen, som att jag inte har någon metervara, inget platt tyg att jobba med. Då gjorde jag en metervara av byxor, fast helt tredimensionell. I den fanns det inbakat precis vad restruction är. Så i begränsningen ligger också uttrycket.

Ninna gjorde under 2011 och 2012 ett restruction-projekt ihop med Botkyrka kvinnoresurscenter, med hantverkskunniga kvinnor som har stått utanför arbetsmarknaden länge. Där utforskade de kopiering, mönsterkonstruktion och hantverk. Samarbetet resulterade i kepsar, minutiösa kopior av en keps från en klädkedja, men med allt det arbete som Ninna och kvinnorna på centret lagt ner.

– Jag jobbade med dem två gånger i veckan under åtta månader. Det var ganska komplicerat och tog lång tid att bli accepterad.

Varför då?

– De står så långt utanför samhället och har varit igenom många system och arbetslivssatsningar. Det är en förlorad kvinnogeneration som vi har i Sverige. De kanske inte kan jobba heltid och har lite problem med språket, men de skulle kunna göra så jäkla mycket. Jag hade privilegiet att arbeta med dem, särskilt med två kvinnor, Fadime och Hichran, som det inte hade gått utan. Det kan verka lite med de här kepsarna, men i dem finns den här kampen. Samtidigt som jag kände att det var viktigt med en snygg och smart produkt.

Arbetar du med dem idag?

– Jag hade tänkt sätta igång ett nytt projekt tillsammans med dem nu. Men tyvärr är de kvinnorna som jag nämnde sjukskrivna nu. Det är kontentan av systemet som de befinner sig i. Det finns ingen människa som klarar av det. Men i framtiden hoppas jag kunna samarbeta med dem igen.

Hur kom det sig att ni kopierade en kedjekeps?

– Vi små designers försöker alltid komma på innovationer, men det händer oss alla att vi blir kopierade av en jämnårig eller ett större företag. Kepsarna var en frågeställning som jag arbetade med. Vad är ett original? Mina kepsar är ett hantverksmässigt tillverkat original, men konstruktionen är kopierad.

Vad händer i framtiden?

– Jag visar på Stockholms modevecka i januari och visar min första visningsfilm i London under modeveckan där i februari. Under februarilovet kommer jag även att hålla workshop för stora och små i batik på Bonniers Konsthall.

Av Sanna Samuelsson för Nöjesguiden.


Artikeln publiserad 25:e Januari 2013.